Hur gör man för att för att läka själen på ett fysisk plan? Sätten är många men jag har valt att få läkningen genom att arbeta i ett tolvstegsprogram. Eftersom jag är uppvuxen i ett dysfunktionellt hem har jag valt ett tolvstegsprogram utarbetat för vuxna barn. Länkar hittar du längre ned i texten.

Jag hade länge tänkt, men dragit mig för, att gå till ett mötet. Jag var rädd och osäker men kände mig framförallt väldigt ensam. Och tanken på att gå dit själv var skrämmande. Under den här tiden fanns det inga möten i min stad (Kalmar) vilket också gjorde det enklare för mig att komma på ursäkter till att inte gå. När jag tänker efter så skapade jag ursäkt efter ursäkt.

Familjedysfunktion och min trasiga sandlåda

Hur eller hur, för nästan ett år sedan vågade jag mig dit. Stärkt av en ny bekantskap. Det kändes otroligt skönt att få träffa andra som har liknande erfarenheter från uppväxten som jag. Att få känna att jag trots min uppväxt duger. Det kändes skönt att äntligen få en, om än tyst, bekräftelse på att min ”trasiga sandlåda” från barndomen faktiskt har haft en stor påverkan på mig. Mycket större än jag ville eller kunde förstå.

Programmet pratar om olika dysfunktionella egenskaper/beteenden som man som barn lär sig att använda för sin överlevnad. Programmet är också hoppfullt och ger löften om befrielse från dessa destruktiva karaktärsdrag när man väl börjar att arbeta i programmet och gå på möten.

Möte och tolvstegsprogram

Innan mitt allra första möte lovade jag mig själv att åtminstone gå på två möten. Efter det andra mötet så lovade jag mig att gå på tio till. Jag tycker att det är svårt att prata om mig själv och om min uppväxt. Tystnadslöftena är svåra att komma tillrätta med. Jag vet att jag behöver träna på att uttrycka mig. Jag vet att jag behöver lära mig att prata om känslor. Men för att kunna prata om känslor känner jag att jag behöver förstå känslor. Kanske försvårar jag för mig själv och skapar nya blockeringar. Hm det tål att tänkas på.

Det är först nu under hösten som jag har börjat att jobba med stegen. Först upplevde jag en begreppsförvirring vilket fick mig att stanna av. Sen står det upprepade gånger att man bör ha en sponsor eller en andlig rådgivare för att fortsätta. Vilket också bidrog till att jag tog en längre paus. Självklart vore det allra bästa om jag skaffade mig en sponsor. Men så tänker jag att kan vara min egen andliga rådgivare tillsammans med mitt team av andliga guider. Good Enuogh alltså!

Good Enuogh – jag erkänner mig maktlös inför effekterna..

I det tolvstegsprogram som jag arbetar i finns det en mycket praktisk arbetsbok som styr upp och förenklar arbetet. I steg ett fick jag vägledning till att förstå begreppen maktlös och hjälplös och skillnaden mellan dessa. Under det första steget förstod jag att jag ärvt de dysfunktionella karaktärsdragen från mina föräldrar och att jag av del anledningen på intet sätt har kunnat påverkat dem/minskats deras effekt under min uppväxt. Inte heller har jag förmågan att vrida tillbaka tiden och kan inte förändra något under min uppväxt. Det är som det är, och det är jag maktlös inför.

Men det här med hjälplöshet då?

Här fick jag fundera lite mera. Att vara hjälplös, att ge upp eller visa någon form av sårbarhet eller svaghet har inte varit okej, varken under min uppväxt, som ung vuxen eller som vuxen. Det är först under de senaste åren som jag har förstått att det krävs en oerhörd styrka för att våga visa mig sårbar. Jag övar på det varje dag. Men nu var det inte sårbarhet utan hjälplöshet som jag skulle skriva om. Har jag varit hjälplös? JA! Det finns åtskilliga saker som jag inte har velat hantera och ta ansvar över. Ekonomi är en sådan sak. Och tänk när man väl sätter fokus på saker och ting så blir det så mycket enklare. Inte enkelt men enklare.

Under steg ett fick jag också reflektera över vad kapitulera egentligen betyder. Det visade sig att det inte alls betyder att jag lika gärna kan lägga mig ner och dö utan att jag inte kan kontroller/påverka situationen och därför bör släppa taget.

ACA:s löften, tolvstegsprogram

Det andra steget – Kommer till en tro att en kraft större än mig själv kan återge mig förståndet

ACA:s löften, tolvstegsprogram

Jag har ju arbetat med min andliga utveckling under många år nu. Jag har också kommit till insikt om att Gud, så som jag uppfattar Gud, är en del av mig precis så som jag är en del av Gud. Därför upplevde jag att det här steget var enklare än det första. Jag har förstått att det inte alltid ä så för alla. Genom mitt stegarbete kan jag nu se hur jag har försökt att återskapa min barndoms dyskfunkionella familjesystem. Jag såg det inte då, utan ville förtvivlat hålla ihop familjen för att mina barn inte skulle behöva uppleva det samma som jag. Så istället göra som varje frisk person skulle ha gjort valde jag att stanna kvar i ett destruktivt förhållande där gas-lightning och silent treatment tillhörde vardagen för barnens skull. Sjukt!

Jag hade en tendens till att fastna för relationsanorektiker som vibrationsmässigt matchade min undermedvetna rädsla för relationer. Min rädsla för min egen sårbarhet bidrog också till att jag inte vågade släppa någon in på livet. Jag hade ett sjukt stort behov av kontroll som jag förnekade, både för mig själv men även för andra. Jag vidhöll att det var mig själv som jag behövde kontrollera..

Steg tre – Jag fattar ett beslut att överlämna min vilja och mitt liv i Guds omsorg, så som jag uppfattar Gud

Som barn bad jag ofta till Gud, den gud som jag fick lära mig om som barn, att han skulle se till att mina riktiga föräldrar skulle komma och hämta mig. Men varje dag var det mamma som kom. Jag var så besviken på Gud. Nu kan jag se att jag fick det jag bad om varje gång. För mig är Gud en förlåtande kraft.

Programmet säger att vi behöver omföräldra oss själva och inse att Gud är vår verkliga förälder. Att vi aldrig har varit ensamma och övergivna. Just nu när jag skriver detta känner jag ett stort inre motstånd. Jag förstår att det är en programmering om att det är min mamma och pappa som är mina föräldrar och inte Gud.

Nu börjar jag småfnissa. Min pappa led av psykisk ohälsa under större delen av hans liv. Stundvis var han övertygad om att han var Jesus. Och det borde ju betyda att Gud i sin tur var min farfar. Eller?

Nej men att överlämna min vilja och mitt liv i Guds omsorg känns stort. Eller eftersom Gud är del av mig och jag är en del av Gud så känner jag en trygghet i det. Jag kan luta mig tillbaka och känna mig buren av Gud och de universella lagarna som Gud har skapat.

Regression och Jesus

I förra veckan provade jag på regressionsterapi. Under regressionen fick jag möta mitt team av andliga guider och skyddsänglar. De visade mig hur jag under min uppväxt aldrig varit ensam. De har alltid funnits vid min sida. Det kan ses som en klen tröst, men för mig betyder det mycket.

Under min konfirmand-läsning hade jag enklare att förstå och knyta an till Jesus än till Gud. Och under mitt andliga utövande har jag också kommit i kontakt med Jesus. Det var faktiskt den första frågan som jag ställde till min pappa efter att jag fått kontakt med honom efter hans bortgång. ”Finns Jesus på riktigt?” Den frågan väckte förtjusning i andevärlden må jag säga. Jag fick ett rungande JA som svar.

ACA's löften, tolvstegsprogram

Det fjärde steget – gör en grundlig och oförskräckt moralisk inventering av mig själv

ACA's löften, 12-stegsprogram

Det här steget är svårt, det finns mycket motstånd i mig. Jag minns inte, jag vill inte minnas. Men några minnen har jag och det fungerar förstås fint att börja med dem. I det fjärde steget lär jag mig att definiera och urskilja mina känslor. I arbetsboken finns bra förklaring till ett urval känslor. Mycket tacksamt för en känslo-dyslektiker.

När jag var 8-9 år så kom polisen hem till oss. Utifrån mitt perspektiv berodde det på att jag klagat på att det inte fanns tillräckligt med mat åt mig. Jag hade varit på fotbollsmatch och åt därför efter resten av familjen. Min plastpappa sa att jag kunde få strömming istället. Mamma som stod och rensade fisk gick i taket och strömmingarna började flyga i köket. Sedan ringde det på dörren. Jag har alltid varit rädd för/inte tyckt om poliser. Jag har alltid satt det i samband med att en situation då min bror var anmäld saknad, troligtvis drunknad. Det var då privatklädda poliser hemma hos oss. De var nog ganska ärliga med att hoppet var ute och att Micke troligtvis inte levde längre. Jag blev så arg.

Hur eller hur, genom programmet har jag kommit till insikt om när rädslan för auktoriteter, som är ett av karaktärsdragen, blev till min rädsla.

Här har jag nu valt att ta en snäll-paus. Kanske är den slut nu när jag har skrivit den här artikeln.

Länkar

ACA- Sverige – Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer

Anonyma Alkoholister

Anonyma narkomaner – frihet från aktivt beroende

Al-Anon/Alateens – Hopp och hjälp för anhöriga och vänner till alkoholister

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.

About Mira

Mira brinner för hjälpa sina klienter att hitta, och förkroppsliga, sina ”why” (livssyfte) genom att medvetandegöra deras själsliga gåvor och talanger och hur de på bästa sätt kan förstärka dem för att skapa det dem drömmer om

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.  Lär dig mer